Dagen började med bilder av en stor liten dam.

Werona hämtade mig i morse och sa: Skynda dig och titta på Eliza, ta med dig kameran! I sovrummet stod lilla Eliza framför spegeln.

I djup koncentration och målade sina ögonfransar.

Hon reagerade inte alls för mig och min kamera utan fortsatte lugnt att måla.

Som en liten kopia av en vuxen målades så de nedre fransarna.

"Se så fin jag är mormor!" Visst är hon fin den lilla, men inte behövs det någon extra färg där inte...Hon är ju så fin precis som hon är. Tids nog behövs det bättras på, fast dit har hon allt en bra bit kvar.