Semester med sol och värme

Nu sticker jag iväg på semester! Tillbaka om tre veckor. Till dess: Ha det gott alla!

Ett dygn kvar

Nu är det nästan precis ett dygn tills vi lyfter från flygplatsen. Det känns gott att få komma iväg efter den rent bedrövliga sommaren som vi haft i år. Nu ska jag fortsätta att packa så återkommer jag under dagen, med bl.a rapport från födelsedagsfirandet med mera. Ha det gôtt alla!!

Bekräftelse

Jag blir så jätteglad när någon kommenterar mina inlägg.! Det är ju det det med att få känna sig bekräftad. Det behöver inte alls vara något märkvärdigt...men bara känslan att någon har sett...någon har läst...och då blir jag så jätteglad!

Återhämtning

Nu har jag faktiskt återhämtat mig och börjar att känna mig riktigt pigg igen. Idag har vi ett litet födelsedagskalas för maken och jag har lyckats att samla ihop en del av släkten. De barn som inte kommer är de barn som inte brukar komma annars heller... men det var väl väntat...att hälsa på hos mamma är ju ingenting som prioriteras. Dottern var här senast på påskdagen 2006 och sonen någon gång på försommaren.

Yngsta dottern tycker om att baka och skall göra två fantastiskt fina tårtor åt far så hon kommer ju tillsammans med pojkvännen. Så vi blir i alla fall 15 personer och det är ju kul.

Så nu får jag sätta igång med övriga förberedelser, tiden går och det är en del att göra.

Ha en fin söndag alla!

Så trött så trött

Idag har jag arbetat...nej helt frisk kanske jag inte var, men avsevärt bättre i alla fall. Det är ju det där med alla måsten...Ingen på jobbet hade räknat med att jag skulle komma denna veckan, fast jag tror nog att de var glada att se mig. Alla kollegor har som mest att göra vid denna tiden i månaden och jag vill inte...om jag kan slippa, belasta dem ytterligare. Fast de har ställt upp fantastiskt fint dessa två dagar som jag var borta! Det känns så gott att veta att vi hjälper och stöder varann, men jag vill i alla fall klara mig själv så långt som det bara går. Fast just nu är jag mycket, mycket trött...

Nu känns det ju extra viktigt då jag skall ha semester...få lämna det regniga Swedala i tre veckor...Jag har lärt mig att dock inte ha för stora förväntningar för då blir jag bara besviken...nej inte förvänta sig mer än fint väder kanske...och det är väl inte fy skam med facit i hand på vår svenska sommar!?

Ha en fin och lugn kväll alla!!

Sorgen en del av livet

Att drabbas av en sorg kan föra med sig att du stärks i dig själv, men vägen dit är inte enkel och ser inte likadan ut. Vägen tillbaka beror helt på individens egen förmåga att bearbeta sin sorg. Alla hittar inte heller vägen utan går vilse. Då behöver vi hjälp för att komma rätt igen.

Livet är en hård skola...ibland får vi bakläxa...ibland får vi gå om ett år...

Hopp om livet

Jag är fortfarande sjuk men tycker i alla fall att jag sovit lite bättre i natt. Jag brukar inte "däcka" i första taget så detta är verkligen en pärs.

Jag har förstått genom små kryptiska meddelanden att en liten vovve som funnits i familjen under många år inte längre finns kvar. I vovvens familj finns två barn, 10 och 12 år. Jag förstår den fruktansvärda sorg som dessa barn idag känner. Vovven har ju alltid funnits där, den fanns i hemmet när de föddes. Den var ju en självklar del av hemmet, en del som nu är borta. Stackars barn! Vad detta måste göra ont! Jag kan nästan fysiskt känna deras smärta...den smärta som de nu måste igenom.

Sorgen är en del av livet...

SJUK

Jag är sjuk! Huvudet sprängvärker så fort jag reser mig upp och jag har ont i hela kroppen, till och med hälarna. Inuti bröstet känns det som ett stort öppet sår och näsan rinner.Det värker i öronen också...jag tror det är lättare att tala om var jag inte har ont.

Detta känns som influensa men det brukar väl inte grassera så här års?

Maken har haft likadant men han var frisk innan jag blev sjuk...konstigt!

Morgonstund

Morgonen är för mig den finaste tiden på hela dagen. Somliga anser visserligen att 3-4 på morgonen inte är morgon. De hävdar bestämt att det är mitt i natten. Jag har alltid varit morgonpigg och har min mest aktiva tid fram till lunch, sen dalar piggheten nedåt. Det gjorde den inte när jag var yngre, då var jag lika pigg på eftermiddagen och kvällen. Så det är ju bara att konstatera att åldern har kommit i kapp.

Kan också konstatera att mörkret har börjat att sänka sig över oss och hoppet om sommar får väl anses vara ute. Det är bara att börja sin väntan på västa sommar...om det nu blir någon.

Cirkus på stan

Nu ska vi gå på cirkus! De barn och barnbarn som i sommar hittat vägen till oss har fått cirkusbiljetter. Så i kväll är det cirkus för en del av familjen. Vi blir 9 stycken. Jag hade ett helt häfte på lut men som sagt, det var inte så många av barnen och barnbarnen som hittade hit...så jag meddelade i eftermiddag att jag inte behövde fler.

Samvete

Jag har förstått att inte alla människor har SAMVETE. För vad är egentligen det? Jag tänker att ett samvete är en vägvisare för människan, mitt samvete förhindrar att jag gör vissa saker men gör också att jag gör olika saker. Hur människor fungerar som medvetet kan göra andra människor illa är för mig en gåta. Förmodligen för att jag tror mig känna andra utifrån hur jag själv är. Så är det ju inte...beroende på att alla inte är utrustade med det sim vi kallar SAMVETE...

Inget hopp

Nu är det inget hopp kvar för bättre semesterväder. Nej, nu är den faktiskt slut! Fast förutseende, som vi ibland kan vara maken och jag, har vi tre veckors semester i Turkiet att se fram emot. Så nu jobbar vi två veckor och sedan bär det av!

Idag är det grått och mulet och just nu samlar jag inspiration för att putsa fönster...fast jag får erkänna att det går trögt...ja, att hitta inspirationen...men den kanske kommer.!?

Eländesakuten eller positivitetsbaren

För att kunna må bra måste jag varje dag ta fram allt positivt som finns just den dagen. Jag vill inte tänka på allt som varit och allt som är. Jag måste få vara och leva precis nu. I allt som är negativt finns också det som är positivt.

Hårt arbete håller bort smärtan i mitt inre

Jag behöver att få arbeta. Just nu har jag semester och känner att jag mår inte bra. På måndag börjar jag jobba igen och det ser jag fram emot.

Jag kan inte koppla bort allt som hänt och minsta händelse ställer till kaos i mitt huvud. Jag funferar bara om jag har att göra hela tiden. I juni gick svärmor bort och allt blev kaos...igen. Denna semester har varit en enda lång pina. Jag har tagit lite extra jobb på helgerna och kunnat gå in på mitt jobb i början av veckan...då har det känts okay en stund.

Yngste sonen som var en trevlig social människa har förändrats efter trafikolyckan. Det går inte att få någon riktig kontakt längre. Han är stingslig och snarstucken och jag får väga mina ord hela tiden. Jag orkar inte längre prata med honom på telefon för det blir bara jag som pratar. Jag känner att vi har glidit helt ifrån varann.

Dags igen för mer dramatik i familjen

I januari 2006 lät ett av mellanbarnen meddela att hon inte längre ville ha någon kontakt med sin mor. Detta var ett barn som stått mig mycket, mycket nära och hennes drastiska beslut höll på att helt "sänka mig". Sen kom mordet på andra dotterns pojkvän och jag kände att jag på något sätt blev allt mer avtrubbad. Jag tror inte att jag hade krafter att ta in allt i dess fulla vidd längre.

I början av augusti 2006 var det dags igen. Äldste sonen och hans 10-åriga son hade varit på båtutflykt, äldste sonen blev förd till sjukhuset med bruten rygg! Jag stod vid ambulansmottagningen på sjukhuset då han var på väg in och jag kände att jag var så trött, så trött..

Blivande svärson mördad

Yngste sonens rehabilitering gick framåt och det kändes som jag började att få tillbaka fotfästet i mitt liv. Jag hade tagit in och accepterat att äldste sonen och barnbarnet hade denna hemska muskelsjukdom och även fått distans till yngste sonens trafikolycka. Livet började kännas lite normalt igen.

En av mellanflickorna höll på att flytta ihop med pojkvännen och de pratade på att gifta sig. Jag var glad för deras skull då de tidigare varit tillsammans och jag tyckte väldigt mycket om min blivande svärsson.

Sista gången vi träffades var påsken 2006. Sen kom telefonsamtalet från min förtvivlade dotter som skrek och grät i telefonen. Tills jag uppfattade att någon var mördad, skjuten.

Jag trodde inte det var sant, men jo, den fina killen som jag tyckte så mycket om var död. Han och en kamrat blev ihjälskjutna för en bil och lite pengar.

Jag mådde dåligt men min dotter mådde ännu sämre...det började bli väl mycket som hände alldeles för tätt... 

Inte alert

Solen tar hårt, inte van vid värmen. Orkar inte skriva idag. Godnatt!

Vacklar men står ännu upp

Tidigt en söndagsmorgon ringer telefonen. Jag hade precis lagt mig i badkaret och maken gav mig telefonen där. Det var en dotter som talade om att yngste sonen hade krockat och var förd till sjukhus. Dottern trodde att han var mycket svårt skadad.

I stället för att gå upp ur badkaret och snabbt bege mig till sjukhuset, började jag i stället att...tvätta håret.!? Maken undrade vad jag höll på med då han redan var klädd för att åka.

Jag blev så fruktansvärt chockad så jag bara stängde av och gjorde det jag hade planerat från början.

Sonen fanns på intensiven. Där vi fick träffa läkaren innan vi fick se sonen. Detta då han var svårt skadad och läkaren ville informera för att dämpa chocken för oss.

Nu var det det alltså yngste sonen som låg på sjukhus, inte bara december, utan även en lång rehabiliteringstid som pågår fortfarande.

Sen var det lugnt...en tid...

Hitta balansen efter smällar i livet

Att hitta balansen i livet är inte alltid lätt.

Under en period av ett par år hände saker i mitt liv hela tiden, då är det lätt att tappa balansen.

Räddningen för min del var mitt jobb och en fantastisk chef som lät mig jobba på mitt sätt.

Som jag berättade tidigare så fick äldste sonen diagnosen Dystrofia Myotonica under hösten 2004. Han låg på sjukhus hela december det året.

Hans två barn testades hösten 2005. Det största av barnen, som vi redan misstänkte, hade barnvarianten av samma sjukdom. Han fick diagnos i oktober det året.

Detta var chockartat för alla, men självklart värst för föräldrarna som redan var drabbade.

Detta var inte nog...knappt en månad senare kom nästa händelse...

Kasserade föräldrar

En del vuxna barn behandlar sina föräldrar som disktrasor. När de inte går att vrida ur längre så kasseras dom.

Dagens sociala samhälle är inte uppbyggt så att barnen behöver ta något ansvar för sina äldre föräldrar. Detta var väl  en klok tanke en gång och är väl kanske fortfarande. Men kärleken till föräldrarna skall väl inte förändras eller är kärleken något som skall rationaliseras bort?

Vi ser så många äldre föräldrar som sitter ensamma vecka efter vecka, år efter år. Sen visar det sig ofta att det finns barn ibland flera barn.

När de äntligen kommer...är föräldern/föräldrarna borta...men det finns ofta annat viktigt kvar att ta hand om.

Dystrofia Myotonica och helt vanligt halsont

Maken vaknade nyss med hög feber och ont i halsen. Han fick ett par Magnecyl och har intagit sängläge igen. Ont i halsen är ju i alla fall något övergående.

Det första jag frågade honom var om han var nära sonen igår. Han trodde inte det.

Äldste sonen fick hösten 2004 diagnosen Dystrofia Myotonica. En muskelsjukdom som förstör hans muskler. Sjukdomen går i arv och hösten -05 konstaterades att även hans ena son, mitt barnbarn hade samma sjukdom. Sonen har försämrats mycket under sista året och har problem med att hosta ordentligt, därför min fråga till maken. En banal övre luftvägsinfektion kan bli ödesdiger för sonen.

Lördagsmiddag

Jaha, så var då lördagsmiddagen med pappa över efter några timmars samvaro. Det kändes lite snöpligt efter allt planerande och samordnande. Allt avlöpte som planerat utom att maken och jag kom en halv timma för sent pga bilkö på E6, vilket vi ju egentligen borde kunnat förutse.

På vägen hem var vi och tittade på hällristningar.

Det kändes lite rogivande att få ströva omkring lite efter de hektiska timmarna på restaurangen.

Brokigt familjeliv

I dag skall vi alltså fira pappa som fyllde år igår, 85 år. Jag hade ju stora förhoppningar innan att kunna få ihop familjen i detta men det får nog förbli en dröm. Jag tror inte längre på att få ta ett släktfoto, för idag är det så splittrat i familjen så alla sådana önskningar är orealistiska. Detta skriver jag som alltid försöker att ta fram det positiva i allting, men i en familj med så mycket destruktiva tendenser är detta svårt.

Jag ska i alla fall se till att få ett gemensamt foto på alla som är med idag. Jag är glad för dom som är med och särskilt glad att äldste sonen är med. Då han fick sin sjukdomsdiagnos på hösten 2004 så trodde jag inte att han skulle få vara med så länge.

Molnen har skingrats och solen skiner. Hoppas nu att vår lilla skara kan få ge pappa en fin födelsedagsmat och en trevlig gemensam eftermiddag!

Klart inför morgondagen

Allt är nu i alla fall klart inför morgonens uppvaktning av far. Verkar som vi får fint väder också så förutsättningarna är ju de bästa.

Jag har hittat fantastiskt fina blommor som nu står i den nyinköpta kristallvasen.

Snabba ryck

Nu är det snabba ryck som gäller!

Måste hinna att ordna med blommor och sen snabbt en sväng till jobbet. Jovisst, jag har semester men går in och jobbar under helgen. "Bara" beredskap. Fast det är inte alltid bara för allt kan ju hända när man som jag jobbar som socialarbetare.

Tänk om någon annan, någon gång, stått för planering och samordning!?

Mer än hopplöst

Bord är bokat och mat beställd och summan som var och en skall lägga är bestämd och...nehej...det var det tydligen inte! Nu ska det dribblas igen! "Jag är ju ensam så jag kan inte..." Jag får inte lön förrän...så om du kan?"

Nu har jag sagt ifrån! Jag kommer inte att hålla i en enda insamling till i denna familjen!

Förra insamlingen, då ett av barnen fyllde 30 år och önskade sig en symaskin, är på sätt och vis, ännu inte avslutad. Det är 2,5 år sen. Jodå, barnet fick pengar till symaskin och alla stod med på kortet men vem bidrog med det mesta...?

Inte lär vi få in de pengar som förskotterades heller...sådana förhoppningar har jag lagt på hyllan!

Ha en underbar dag i solen...om hon inte gråter igen,,,

Hopplöst företag

Pappa fyller 85 år idag. Födelsedagsfirandet blev inte vad jag hade tänkt mig men annat är väl inte att vänta i en familj som helt saknar samordning och sammanhållning.

Vi blir i alla fall 9 personer som firar tillsammans, resten valde andra sätt. Jag försökte få igång en insamling för att kunna ge far en större slant på födelsedagen. Jag räknade inte med att alla mina 6 barn skulle vara med, men åtminstone ett par till av dem, men så blev det ju inte, tyvärr!

Ja, ja! Jag hoppas att vår lilla skara ändå har åstadkommit något fint för far!

Att vara eller inte vara

I livet med alla dess händelser, sker något nytt varje dag. Livets händelser behöver inte vara stora, men kan ändå, för alltid förändra en människas fortsatta liv.

Förändringar kan ske var som helst, hur som helst och när som helst. Ibland är det bara så himla gott att få skriva av sig. Om inspirationen då är den rätta för mig, så går det bra att uttrycka vad jag känner, men ibland är det trögt, precis som en seg massa som inte vill lämna mig. Min dagsform bestämmer därför alltid både kvalité och innehåll i vad jag skriver.