Yngste sonens rehabilitering gick framåt och det kändes som jag började att få tillbaka fotfästet i mitt liv. Jag hade tagit in och accepterat att äldste sonen och barnbarnet hade denna hemska muskelsjukdom och även fått distans till yngste sonens trafikolycka. Livet började kännas lite normalt igen.
En av mellanflickorna höll på att flytta ihop med pojkvännen och de pratade på att gifta sig. Jag var glad för deras skull då de tidigare varit tillsammans och jag tyckte väldigt mycket om min blivande svärsson.
Sista gången vi träffades var påsken 2006. Sen kom telefonsamtalet från min förtvivlade dotter som skrek och grät i telefonen. Tills jag uppfattade att någon var mördad, skjuten.
Jag trodde inte det var sant, men jo, den fina killen som jag tyckte så mycket om var död. Han och en kamrat blev ihjälskjutna för en bil och lite pengar.
Jag mådde dåligt men min dotter mådde ännu sämre...det började bli väl mycket som hände alldeles för tätt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar