Du ensamma människa vad hade du för tröst?
Kanske bara fantasin i dina drömmar
Jag ville sluta ditt huvud intill mitt bröst,
ville locka dig ut ur höljet av hat och grymhet
Jag ville trösta din ensamma sargade själ.
Du byggde ditt liv på lögner och hat på helvetets mörka avgrund
Du svor och förbannade, gick egna vägar
stannade aldrig upp, fick aldrig något lugn.
Jag står vid din grav som jag stod vid din sida
så nära men ändå så långt ifrån,
men nu har du äntligen funnit ro och får vila.
Jag försökte alltid förklara att mörker inte alltid är svart
för däruti finns ljuset som en gryning efter natt.©Mona Wejernvik
.jpg)
©Mona Wejernvik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar