Ja, idag är det 30 år sedan han föddes, ynste sonen.
Han kom till världen under stor dramatik! Förmodligen hade han det väldigt gott där han var, i sin mammas mage, för ut ville han då inte. Jag kopplades till en apparat som registrerade värkarbetet och hans hjärtljud men det var väldigt segdraget. När jag låg där så fick jag besök av barnmorskan från hemorten...vilken tur! För hon konstaterade snabbt att något var fel...fruktansvärt fel! Hon kopplade bort apparaten, som tydligen inte fungerade, sen kallade hon på hjälp varefter hon la sig över mig och tryckte på magen med barnet i. Sen kom det två till och alla tryckte tills slutligen den lille gossen kom ut men det var inget liv i honom. Då gick hans pappa ut ifrån förlossningsrummet, han klarade inte att se mer...Hela rummet fylldes av läkare och sjuksköterskor. Jag kunde se hur de arbetade med mitt barn som låg så vit och slapp uppe på ett högt bord...Efter en stund som kändes som en evighet...hördes ett ljud från pojken och han rörde sig...Därefter kom skriket...och han hade verkligen kraftiga lungor den lille kille...som inte alls var så liten. Han var en stor fin kille på 4 380g...inte illa...men det höll på att gå riktigt illa. Så det är helt den lilla landsortsbarnmorskans förtjänst att han lever...inte det stora sjukhuset med alla "fina" apparater...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar